Simons sjuka kanske är en örininlammation. Hursomhelst har han skrikit konstant i en knapp timme nu sedan han vaknade. Hade inte Anna kommit hem för fem minuter sedan vet jag inte vad som hade hänt.
För det är ju så, att ha små barn är det bästa OCH det svåraste som finns. I de flesta normala fall kan man förutse och i viss mån styra omgivningens reaktioner. Jag berömmer en kollega - jag får ett leende tillbaks. Jag blir arg på min fru - hon skriker tillbaks. Men riktigt små barn är, som jänkarna säger, i en helt annan bollpark. Jag kan trösta, han skriker. Jag kan klappa honom, han skriker. Jag kan sjunga för honom, han skriker (tja, kanske inte såååå konstigt). Till slut tar arsenalen slut och man står där och vill skrika, ruska, skälla, men gör givetvis inte det, så det får gå ut över någon annan istället. I det här fallet Johannes och Frida, som fick meningslöst skäll för att de inte kommer direkt när jag säger till dem.
Innerst inne är vi djur. Och jag tror inte det bara gäller män, sedan får Gudrun Schyman och gänget säga vad dom vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar