En osund fixering

Vad är det egentligen mellan små barn och toalettstolar?

Ettårige Simon är just nu i värsta pilleplockåldern, vilket innebär att allt man är rädd om måste förvaras högre än 1.10 meter upp. Det som man inte lyckas hålla från honom hamnar ofelaktigt i muggen. Alltså inte på muggen, utan i muggen. Efter att ha lyckats pilla ner valfri sak där står han länge, länge och tittar. Kommer man på honom tittar han upp, ler nöjt över sin bedrift och inväntar beröm ... som naturligtvis inte kommer.

Ni tror mig inte? Låt mig då presentera den fullständiga listan över vad jag plockat upp ur toastolen bara under det senaste dygnet:

1. Toapappersrullen (en klassiker!)
2. En tom toapappersrulle som låg kvar och skräpade
3. En våg från barnens leksakskök
4. En strumpa (Simons egen som han just dragit av sig. Den andra var också på väg nerför Katlafallet, men jag kom stormande som en annan Jonathan Lejonhjärta i sista stund)
5. Legobitar (för cirka 20 minuter sedan)

Det intressanta i sammanhanget är att när jag försöker få lilleman att använda toastolen till det den är avsedd för, springer han bara därifrån. Jag får väl läsa bruksanvisningen för honom.
Risken är väl bara att den hamnar i vattnet den med. Nu kommer han gåendes med ett block med post-it-lappar,

Jag tror jag vet vart han ska ta dem. Måste sluta skriva nu!