Simon, le sous-chèf

Lunchens makaroner ligger till en tredjedel i magen, till en tredjedel i hakklappen och till en tredjedel på golvet.

Simon har alltså kvalificerat sig för att jobba i Lundbys centralkök!

Bara i Göteborg

Kakel är bra för akustiken. Åtminstone om man vill höra mycket. Och mycket får man också höra i omklädningen till Fridas simskola på Lundbybadet. När jag är på väg ut med Simon hör jag bekanta toner som visslas av en man i min egen ålder. Känner igen låten, men kan inte riktigt placera den.

Da-da-da-da, da-da-da-da, da- .... Nej.

Tar en promenad med Simon i kvarteren bakom gamla Lundby gymnasium och någonstans på Blackegatan kommer jag på vilken låt det är. Inser samtidigt att det bara är i Göteborg som en man i 35-årsåldern skulle kunna vissla Lasse Dahlqvists Jolly Bob från Aberdeen. Och det är bara här en man i samma ålder skulle känna igen den.

Och runt omkring satt stuvarna och sjöng och klappa takten!

Snuskspaghetti ger kortare köer?

Golvdoppad pasta är det senaste, allt enligt GP. Snuskspaghettin kan ha hamnat i Fridas och Johannes skolmatsportioner. Att storköket i Lundby skulle behöva "se över rutinerna" som det brukar heta var kanske inte helt oväntat, med tanke på hur planeringen emellanåt har varit (en gång skulle Fridas avdelning få korv med mos. Moset kom 11.00, korven 11.45. Dagisversionen av förrätt och varmrätt).

Men det här sticker ju ändå ut en aning, kan man väl säga. Jaja, man får se det positivt: Nu kanske köerna till stadsdelens dagis minskar, så att Simon lättare får en plats?

Len som en barnrumpa

Anna och jag i hallen hemma före avfärd mot ödemarken. En hipp sminkös och hennes nya kärlek: en svettig dansbandsmusiker.

Efter att inte ha rakat mig sedan julafton var det dags idag.
Eller ja, jag påbörjade barberingen redan i lördags då jag snidade ut en juste 70-talslook till Marias och Henriks 70-års fest (35+35) ute i Bolåsa strax utanför Mölnlycke. Känns lite konstigt att vara slät igen, just som börjat vänja sig vid att ha en risbuske på hakan.

Hursomhelst, festen var hur lyckad som helst och alla hade satsat ordentligt på utklädnaden. Vi spelade också med coverbandet KAZZ och det blev väl någon sorts succé, även om min hals inte var den bästa för kvällen. Barnen roade sig hos farmor och farfar och det var en skön känsla när vi ringde morgonen därpå och min mamma med stor lättnad konstaterade att Simon sovit hela natten.

Coverbandet Kazz får spela ABBA för en kväll. Från vänster: Richard (Björn), Henrik (Agnetha), Niklas (Annifrid) och Calle (Benny).

Onödigt vetande om skägg

1. Att "Barbarossa" betyder rödskägg är väl känt. Men visste du att "Barbapapa" betyder pappas skägg (barbe á papa) eller spunnet socker på franska? Därav har den kända barnboksfiguren fått sitt namn.

2. Man kan tycka att mitt skägg ser bedrövligt ut. Det är inget mot hur en annan berömd musiker (hmmm ...) , nämligen Chopin, brukade raka sig. Han hade helskägg - i halva ansiktet, närmare bestämt den halva som han vände mot publiken under pianokonserterna.

Apropå mat

Så här glad kan man bli när man får testa att äta själv:



Men då kan det också se ut såhär under bordet:




Frida och Johannes är tyvärr inga goda föredömen på området. I förra veckan fick de för sig att de skulle äta i vår garderob/städskåp i matsalen:





Är det möjligen detta som kallas gammal skåpmat? Notera också den obscent stora högen med kexchoklad. Ett resultat av en stjärnvinst på Liseberg i december. 2 kg lär räcka förbi sportlovet ...

Det sket sig!

Coop tar alla mina pengar

Sitter och gör middagsplaneringen för nästa vecka och både av rent ekonomiska skäl, men också lite för utmaningens skull, försöker jag få till en handlingslista som ska sluta under 1.000 kronor. Trenden går åt rätt håll: För två veckor sedan slutade notan på 1.300 kronor och förra veckan på 1.045.

Problemet är bara att de uppbyggda förråden i frys och skafferi töms i oroväckande snabb takt. Matpriserna har antingen stigit kraftigt de senaste månaderna, eller också handlar vi på fel ställe (Coop Forum Backaplan). Nåväl, jag ger mig ändå ut på en resa till Hisingens hjärta under kvällen. Önska mig lycka till, kära läsare.

P.S.
En kollega till mig försökte i höstas under en månad leva på 1.000 kronor vilket han dokumenterade i en blogg (som du hittar här). Tusen spänn på en månad, alltså. Det är vad det kostar för en trebarnsfamilj att gå upp på morgonen. Kollegan har också jobbat som pokerredaktör. Kanske skulle ta lite tips från honom för att dryga ut inkomsterna lite?
D.S.

Vinter?

Grådask, plusgrader och - fågelsång. Känns mer som en sen marsdag än 20 januari. Hej, mitt vinterland! Vart tog du vägen?

Men barnen är nöjda ändå. Dom vet ju inte annat, har knappt upplevt snövintrar annat än vid enstaka tillfällen. Frida och Johannes cyklar ikapp runt Krokängsparken, Frida vill vara först men misslyckas och bryter ihop och kommer knappt igen. Simon får testa på att gunga medan storasyskonen klättrar upp i ett högt träd och Frida tar revansch på Johannes genom att helt sonika tränga sig före när de ska ner så att han åker i backen. Pappa får ta till uppfostrande metoder ("Säg förlåt nu!" Antagligen helt värdelöst om man frågar barnpsykologer).

Man kan tycka att när idrottsmän säger att det är själva tävlandet som är skoj låter det som en klyscha. Men det måste vara sant. Eftersom det inte alls är intressant för Frida att vara etta på cykeln när hon väl får chansen när Johannes gör något annat. Utan bara när det verkligen är tävling på riktigt.

Vi skyndar oss hem när regnet kommer. Tjugo meter hemifrån går det över i snö. Kung Bore har inte gett upp än. Men han är kraftigt försvagad. Klimatförgiftad, kanske.

Digitala favoriter

Språket utvecklas ständigt.

En tromb drar in i hemmet, kräver mellanmål och spelar TV-spel en stund. När två av trombligans medlemmar (grannbarnen) lämnat huset står en utsjasad pappa och torkar upp bland mjölk, clementinskal och limpsmulor. Jag frågar dottern om det varit roligt. Hjätat smälter nästan av svaret.

"Pappa, Albin och Signe är favoriter". Nämen lilla snuttan, vad fint, å vilken varm och känslig människa du kommer att utvecklas till, empatisk, med en vacker själ och ...

Vänta nu.

"Vad menar du med favoriter" frågar jag något misstänksam. Cynikern i mig får alltid en andra chans. För även om barnen trivs extra bra med Albin och Signe är det något som inte stämmer.

"Dom är det, pappa. Favoriter." Hon nickar mot TV-skärmen.

På Wii:t kan man skapa sina egna figurer, som man sedan kan göra till - just det: favoriter. Det är det min empatiska lilla fina flicka hjälpt grannbarnen med.

För mig är favoriter fortfarande ett uttryck för någon man tycker extra bra om, eller möjligen någon sorts glass från GB.

Men så hade jag bara en Commodore 64 när jag var liten också!

Dagismisslyckandet

Gårdagens debattinlägg i GP från 21 stadsdelschefer om dagisköerna fick givetvis mothugg i dagens tidning. Det är såklart intressant att tidningen pratar med de drabbade, men jag tycker att god journalistik hade gått hårdare fram mot de ansvariga. Det finns hur många ingångar som helst på ämnet, till exempel att:

- Politikerna och förvaltningarna i Göteborg tänjer på skollagens skrivelser till det yttersta. Till exempel att barn ska erbjudas plats så nära hemmet som möjligt (2:a kapitlet, paragraf 8) men med ett beaktande av att använda lokalerna så effektivt som möjligt. Det beaktandet är nu upphöjt till norm, eftersom man måste acceptera plats varsomhelst i stadsdelen för att få förtur i kön (en i sig horribel konstruktion).

- Förkortandet av köerna främst betalats av barnen. Från grupper av 15-17 barn för några år sedan har man på många håll gått till grupper på 22-23 barn. På Fridas dagis pratas det nu om ännu större grupper. Trots att skollagen säger att "barngrupperna ska ha en lämplig sammansättning och storlek" (2:a kapitlet, paragraf 3).

- En av kommunallagens viktigaste principer – att kommuninnevånarna ska behandlas lika – fullständigt mosas genom stadsdelsförvaltningarnas olika goda förmåga att ta hand om dagisköerna.

- Det nuvarande systemet främst bidrar till ett ökat myglande eftersom många söker plats mycket tidigare än man behöver den, för att komma in i systemet och sätta press på förvaltningen. Vilket ökar köerna och minskar förtroendet för kommunen.

- Slutligen kan man ju fråga sig varför 21 kommunala tjänstemän, som ska vara opolitiska, går ut och så tydligt försvarar det som är frukten av politiska beslut?

Inte underligt att Skolverket gång på gång ställer kommunen i skamvrån. Men det verkar ju inte räcka. Dags att plocka fram rottingen och rumpa upp de ansvariga ordentligt!

Existensiell simskola

Johannes simskola blir rena grannyran. Johannes lyser upp när granntjejen Linnéa har hamnat i samma grupp och presterar grymmesimning av bara farten. Jag och Linneas mamma Emma konstaterar glatt att vi lätt kan fixa till samåkning, vilket alltid gör livet enklare.

I omklädningen efteråt träffar jag på min gamla granne från radhuset i Torslanda, Patrik, som är där med sin dotter. Och på en sekund öppnar sig en bro över årtiondena och jag minns min simskola och till och med vad min lärare hette (Andrej). Jag kommer ihåg när jag tog guldgrodan och första gången jag kokade kaffe. Jag och Patrik snackar lite om hur läget är medan vi försöker få våra telningar att ta på sig kläderna. Han hinner först och vi konstaterar glatt att vi lär ses på onsdagseftermiddagarna framöver. När omklädningsrummet är tomt hamnar jag i funderingar om Johannes och Linnéa kommer att ses på badet om 30 år också? Om de kommer att prata om sina respektive barn? Oroa sig över att de inte ska kunna simma ordentligt till denna sommaren heller, tjata på dem om att duscha ordentligt och belåtet rufsa dem i håret när de klarat nästan en hel längd utan dyna?

The cable guy!

Innan vi flyttade till vårt gamla sletna hus för drygt fem år sedan läste jag böcker, lyssnade på musik, såg på film och hade haft 2:a i slöjd på högstadiet. Jag har aldrig haft något behov av att definiera mig som något, men OK, etiketten "intellektuell" alternativt "ohändig" hade funkat.

Att gå in i huset blev för mig som att gå in i garderoben för Narnia-barnen. In gick en kille som inte visste vad som var fram och bak på en hammare och ut kom en ... hantverkare? Det är i alla fall så jag känner mig efter att ha ägnat gårdagkvällen åt att borra i bjälklag och koppla ihop ett nätverk för den nyinstallerade kabel-tv:n. Tyvärr blev jag också direkt hängande fram Conan O'Brien på TV4+ och somnade sent. Känns som om det inte blir så mycket tid för hantverkande över de kommande veckorna.

För att travestera en av västvärldens största tänkare, Cosmo Kramer: "Niklas gonna be a cable boy!"

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

... men vi har tre sockerdopade barn istället!

Änna göttebosskt!

Råkyla från älven, Masthuggskyrkans torn insvept i dimma, unga brunspräckliga fiskmåsar i vattnet och som krona på verket en riktigt go gubbe. Jag ska bara lära honom att säga "tjôta", "tjomme" och "Göran Johansson" så kommer han få sitt medborgarskap i den goa staden Göteborg vid en ceremoni på Börsen den 6 juni.

Finare kan det inte bli för en Hisingsbo.

Ett fall för Trossen?

Så här spännande kan det vara att gå på måndagspromenad vid Eriksbergskajen. Jag och Simon gick förbi båten strax innan GP:s bild togs, då sjöpolisen var på plats. En pikant detalj i sammanhanget är att båtens ägare uppenbarligen är medlem i Sjöräddningssällskapet, de senaste två årens medlemsdekaler har suttit på en av ventilerna. Man kommer inte undan jobbet någonstans ...

Simon var dock mer intresserad av Stenas rorofartyg på andra sidan älven. Klok pojk.

Bilen full med mjöl?

En dag ska jag berätta för barnen om när deras farmor och farfar lastade 245:an full med mjöl, socker och margarin några mil norr om Strömstad. En gång varje år. Det var tider det.

Sitter nämligen och bokar skidskola inför resan till Trysil i mars. Kostar 990 norska kronor per barn för 1,5 timmar x 5 dagar. Det är nu en evighet sedan som den svenska kronan var mer värd än den norska och jag har en känsla av att om vi inte förbereder all mat i Big Pack-lådor före avfärd till den sista sovjetstaten, kommer Strömstadspolisen att ställa upp vägspärrar på Svinesundsbron för att hindra oss att komma tillbaka som utfattiga flyktingar i Sverige.

Tur i oturen ändå att skidresan inte går till danska Himmelsbjerget. Medan norska kronor fortfarande går att få till den facila kursen av 1,15 SEK, går den danska loss på hela 1,46 SEK, enligt Forex.

Vi kommer i alla fall strunta i mjölet och margarinet!

Stjärnor på is

Frida och Johannes blir allt bättre på skridskor. Dagens "träning" i Rambergsrinken var riktigt mysig. Inte många sura miner och de som blev lättades snabbt upp med en banan och lite dricka. Efter en stund blev det väl kanske mer stjärtar på is än stjärnor på is, men det är gott tåga i barnen, för att ta till en något sliten femtitalsklyscha.

Anna och jag passade på att leka isdans. TV4 ska skapa en ny serie enbart för oss: Nollor på is.

Efter skridskoåkningen blev det våfflor med barnens farmor och farfar, som passat Simon under tiden. Härligt.

Om du får oväntat gott om tid över

Jobbets automatkaffe kan ta sig nånstans!

Säg hej till publiken!

10,5 kilogram ettåring. Nyss invägd på BVC. Glad som en speleman för det mesta. Dagens minuspost var den tredje delen i trilogin multivaccination, men Simon tog det med jämnmod. Måtte han inte bli som sin pappa, som svimmar så fort ordet synål nämns.

Hjältinnan för dagen är ändå snart-femåringen Frida. När pappa strax före lunch fick ett telefonsamtal glömde han bort de två barnen och maten. Återkommer fem minuter senare till en halväten tallrik barnmat och en storasyster som säger: "Jag kan mata Simon". Knappt ett litet spaghettistrå var spillt och lillebror synnerligen nöjd. Samtidigt hade Frida också pillat ut sin egen mat ur micron och börjat äta.

Känns naturligtvis bra, men ändå lite läskigt. Hur tror ni det är att bli omkörd av sitt barn i ämnet multitasking redan nu?

Jahapp. Jorå. Jajamen.

... nu har du ju inlett din tredje pappaledighet på allvar och visst ska du ha något att göra nu när du är hemma och lilleman sover och dom andra sköter sig själva och det är väl trist att det mest är en massa tjejer hemma och varför inte ta och börja blogga?

1. Att "pappaledig" slutar på "ledig" är det största svindleriet sedan holländarna köpte Manhattan av indianerna för några glaspärlor.

2. Att det mest är tjejer hemma i övrigt ser jag inte som något större problem. Det är faktiskt lite lustigt. När man var runt 20 ville alla ens kompisar alltid ut och träffa tjejer. I 35-årsåldern (jaja, 36 om det ska vara så jävla noga) så tycks behovet av att ses i homogena könsmiljöer (så kallade homogenusmiljöer) större än någonsin tidigare. Har aldrig förstått varför.

3. Men OK då. Kan Plura,Blondinbella, Linda Skugge och resten av Sveriges befolkning så kan väl jag. Jag bloggar, alltså finns jag!