En irriterande artikel

Lördagmorgon, tre barn som fått frukost och en pappa som förbereder sig för kvällens spelning med coverbandet KAZZ. En 50-årsfest och mycket rock och progg (!) är beställt. Enligt vår gitarrist ska det serveras mycket sprit, så jag är inet orolig för att stämningen blir dålig. Det enda minuset är väl att han är bjuden på festen, så jag förväntar mig några snedsteg och falska powerackord i otakt under exempelvis "Vem kan man lita på?"

Nu vaknade visst Anna också.

Vanligtvis är jag inte särskilt irriterad över folk som vill strypa internettillgång. Åtminstone inte
lika irriterad som min gode vän Jeppelin, som blogggar initierat i ämnet. Men dagens G-P har en artikel som väcker något i mig. Proffice vill alltså styra vad deras anställda lägger ut på bloggar. Och skälet till att man tagit fram sin policy är att man som anställd "bär upp vårt och våra kunders varumärken".

Proffice varumärke? Ursäkta , men har jag missat något? Eller är företaget inte en modern form av gamla tiders daglönarmarknad, där uppskattningsvis 99 procent av de anställda antingen vill ha ett annat jobb eller, om de får stanna längre än ett halvår på det företag de utför jobbet för, identifierar sig mer med det företaget än med Proffice? Och hur skiljer man Proffice från Adecco? Är det inte "skräddarsydda lösningar för krävande kunder" eller något annat jadajada som gäller för alla bemanningsföretag?

Kan inte företaget i stället bara säga som det är: "Jobbar du här så är du tyst på internet, särskilt om sådant som rör jobbet. Annars kan vi, om vi har otur, tappa uppdrag och jobb, och det vill varken vi eller du."

En sådan formulering hade stärkt Proffice varumärke. Om det nu hade funnits något sådant att tala om.

En oväntad förälskelse och lite Omega 3

Är lite oväntat kär. Har aldrig tidigare förstått Joni Mitchells storhet, har alltid känts aningen för mycket batik och kristaller för mig, men sitter nu och lyssnar på plattan "Blue" och bara njuter. Av "Carey", till exempel.
Samtidigt med denna hippie heartcrush tar jag också mitt disciplinära ansvar och kan inte låta bli att undra över var just ansvaret tar vägen ibland.
Anna pratade med en god vän under kvällen om ditten och datten och barnen. Kompisarnas dotter, jämngammal med Johannes, går i en förstaklass. I samma klass går några rätt stökiga sjuåriga killar som har svårt att sitta still. Det är ju nu inte helt ovanligt för pojkar i den åldern. Det brukar också kunna gå att hantera på ganska många sätt, så att alla blir nöjda.
Så vad gör ansvarig lärare? Pratar med föräldrarna? Tar tag i situationen på allvar och försöker lösa den?
Svaret är tyvärr: Skickar ut en lapp där man uppmanar föräldrarna att ge barnen kosttillskott av Omega-3, eftersom det har en lugnande effekt på stökiga barn.
Jag vet inte, men jag har en stark känsla av att den läraren också lyssnar på hippiemusik, samt antagligen röker någon mysko substans. Förmodligen Omega-3.