Tre barn och en man

En irriterande artikel

2009-04-04T09:48:00.002+02:00

Lördagmorgon, tre barn som fått frukost och en pappa som förbereder sig för kvällens spelning med coverbandet KAZZ. En 50-årsfest och mycket rock och progg (!) är beställt. Enligt vår gitarrist ska det serveras mycket sprit, så jag är inet orolig för att stämningen blir dålig. Det enda minuset är väl att han är bjuden på festen, så jag förväntar mig några snedsteg och falska powerackord i otakt under exempelvis "Vem kan man lita på?"

Nu vaknade visst Anna också.

Vanligtvis är jag inte särskilt irriterad över folk som vill strypa internettillgång. Åtminstone inte
lika irriterad som min gode vän Jeppelin, som blogggar initierat i ämnet. Men dagens G-P har en artikel som väcker något i mig. Proffice vill alltså styra vad deras anställda lägger ut på bloggar. Och skälet till att man tagit fram sin policy är att man som anställd "bär upp vårt och våra kunders varumärken".

Proffice varumärke? Ursäkta , men har jag missat något? Eller är företaget inte en modern form av gamla tiders daglönarmarknad, där uppskattningsvis 99 procent av de anställda antingen vill ha ett annat jobb eller, om de får stanna längre än ett halvår på det företag de utför jobbet för, identifierar sig mer med det företaget än med Proffice? Och hur skiljer man Proffice från Adecco? Är det inte "skräddarsydda lösningar för krävande kunder" eller något annat jadajada som gäller för alla bemanningsföretag?

Kan inte företaget i stället bara säga som det är: "Jobbar du här så är du tyst på internet, särskilt om sådant som rör jobbet. Annars kan vi, om vi har otur, tappa uppdrag och jobb, och det vill varken vi eller du."

En sådan formulering hade stärkt Proffice varumärke. Om det nu hade funnits något sådant att tala om.

En oväntad förälskelse och lite Omega 3

2009-04-01T22:36:00.003+02:00

Är lite oväntat kär. Har aldrig tidigare förstått Joni Mitchells storhet, har alltid känts aningen för mycket batik och kristaller för mig, men sitter nu och lyssnar på plattan "Blue" och bara njuter. Av "Carey", till exempel.
Samtidigt med denna hippie heartcrush tar jag också mitt disciplinära ansvar och kan inte låta bli att undra över var just ansvaret tar vägen ibland.
Anna pratade med en god vän under kvällen om ditten och datten och barnen. Kompisarnas dotter, jämngammal med Johannes, går i en förstaklass. I samma klass går några rätt stökiga sjuåriga killar som har svårt att sitta still. Det är ju nu inte helt ovanligt för pojkar i den åldern. Det brukar också kunna gå att hantera på ganska många sätt, så att alla blir nöjda.
Så vad gör ansvarig lärare? Pratar med föräldrarna? Tar tag i situationen på allvar och försöker lösa den?
Svaret är tyvärr: Skickar ut en lapp där man uppmanar föräldrarna att ge barnen kosttillskott av Omega-3, eftersom det har en lugnande effekt på stökiga barn.
Jag vet inte, men jag har en stark känsla av att den läraren också lyssnar på hippiemusik, samt antagligen röker någon mysko substans. Förmodligen Omega-3.

Lägg av!

2009-03-27T09:06:00.001+01:00

Allt är som vanligt denna fredagsmorgon. Simon har rivit ut hela bokhyllan på nolltid och Frida ska ha gröt och en smörgås. Och jag funderar på att göra en utflykt i vårsole...

Aprilvädret kom tidigt i år. Vilken riksdagsman tar tag i ett snöförbud, från säg 15 mars?

Små små ord

2009-03-25T13:26:00.003+01:00

Barnen pratar på de allra mest underbara sätt. Simon har börjat säga "bu" när vi är ute och går och pekar samtidigt på bussen.

Frida förde igår ett litet resonemang om kärlek: "Pappa, Isak säger att han är kär i mig. Att jag är söt och så."

Jaha, säger jag, vad kul. Du är ju väldigt söt. Det visar sig dock att Isak, denne lille dagisdonjuan, har sagt det till Frida, Teak, Elin och Maha på en och samma gång. Ett faktum som tog ner lite av glansen för mig. Dock inte för Frida.

"Vi kanske ska gifta oss då. Fast det bestämmer vi ju själva, Isak och jag."

Packning pågår

2009-03-07T19:13:00.002+01:00

Huset är upp och ner, Anna och jag är stressade som två illrar på speed och barnen softar framför Wild Kids.

Men i morgon vid samma tid sitter jag i en fjällstuga och förhoppnigsvis har brorsan hällt upp av whiskeyn han lovade att ta med sig. Och med detta sagt: Nu blir det en veckas paus i bloggandet.

Ett kränkt barn

2009-03-06T13:43:00.003+01:00

Gode vännen Loffe ringer och meddelar att hans son, jämngammal med Johannes, kommer hem och glatt trallar på en alltför välbekant låt.

"Men, vad är det du sjunger på? Vem har lärt dig den?"
"Vår nya musiklärare."

Vilken låt det var? "Heja Blåvitt".

Ge mig DO, Skolverket och UNICEF på en gång! Här ska anmälas - snacka om kränkning!

Många galningar i stan

2009-03-06T13:39:00.004+01:00

Vad är det med göteborgarna? Här har alltså fler än 800 personer svarat på GP:s webbfråga, och skickat in de mest debila namnförslag på Görans hjul. Även om man måste ge en eloge till den som skrev "Bajsåket". Johannes och Frida kommer att skratta på sig när de hör det.

Tillbaka från Moskva

2009-03-05T20:36:00.003+01:00

Det finns faktiskt också begåvade människor på Biltema. Idag stod inte Roy i informationen, utan en kille som direkt när jag frågade om de aktuella snökedjorna fanns inne, själv ringde lagret (de låg nämligen fortfarande inte på sin hyllplats).

Efter mindre än en minut kom beskedet: De stod på en pall på annan plats i varuhuset. Vilket de, rent teoretiskt, alltså kan ha gjort redan i måndags.

Super Thursday

2009-03-05T19:53:00.003+01:00

Jag kastades rakt in i dagen av att Frida kom på att hon skulle bada klädsim på simskolan. Snabb ompackning, frukost, rusa till bussen, tillbaks igen, lunch med Simon, genomsköljning av densamme, lunch med Frida, Johannes kom hem, macka till honom, fram med barnens cyklar, direkt iväg till tandläkaren, hem via biblioteket, steka pannkakor, på med kläderna igen, upp till skolan för utvecklingssamtal, direkt iväg med Johannes till scouterna, liten tripp till Biltema (återkommer i det ärendet), hem och vända och hämta Johannes igen och snart kommer brorsan med fyra par skidor. OCH ALLT HAR GÅTT BRA!

Hade det inte varit för att jag bloggat och fixat biljetter till ÖIS-GAIS på Nya-Gamla-Sture-Ullevi så hade jag varit så foträt att det av bara farten vuxit ut ett par runda glasögon och en Kånkenryggsäck på mig.

Hjulafton!

2009-03-05T12:10:00.003+01:00

Jag vet inte vad som är mest hårresande: Att det blir hjul i Göteborg redan i maj, eller GP:s webbfråga i ärendet. När det finns hur många intressanta frågor som helst att ställa till läsarna (till exempel "Tycker du att detta är en bra idé?" eller "Tycker du att processen gått demokratiskt till?" (den senare lite svår, det medges)) så väljer GP alltså att fråga vad eländet ska heta.

Det första man kommer att tänka på är alltså INTE några tveksamheter kring själva förfarandet (för svårt för läsarna?) utan att det måste krystas fram ett töntigt änna görgött göttebosskt namn i stil med Synålen, Kålleseum eller Läppstiftet. Precis som att det är självklart att när Göran Johansson tycker att man ska klämma in en 60 meter hög byggnad som förändrar stadens silhuett ordentligt så ska "vi" döpa den till något.

Förresten, kommer GP inte ihåg hur bra det gick senast något skulle döpas? När vi fick något nytt som blev gammalt över en natt? Gör samma sak nu: Be Sture Allén om hjälp. Så kan han säkert värka fram "Hjulet". I pur glädje kommer Göran Johansson att hjula ner för Allén (dé é la en go tjomme!!).

Det känns som att två högtider slogs ihop igår: Första april. Och Hjulen.

Blocket, sicket ställe

2009-03-04T12:34:00.003+01:00

Ett av mina favoritnöjen för närvarande (när Simon sover) är att surfa på Blocket. Främst letar jag efter musikinstrument av olika slag, och bara beskrivningarna på det området kan vara underhållande. Eller varför inte prissättningen? Just nu råder det en otrolig hype efter gamla gitarrer och basar , vilket gör att en del människor i finanskrisens spår dammar av vad gammal skit som helst från vinden och försöker kränga det som "vintage".

Fast den här annonsen har inget alls med det att göra. Den är bara ... tja, udda? Och sicken säljande text sedan. "Gammal, något smutsig". Tro f-n den är gammal, den är ju död, Kjell!

En liten farbror ser på TV

2009-03-03T13:22:00.006+01:00

Notera den sköna handställningen, samt favoritprogrammet på TV:n: Los Teletubbies. Farliga grejer. Nästan som knark.

Sorry, Maria!

2009-03-03T12:32:00.002+01:00

Var uppe en sväng på jobbet idag för att fika, visa upp Simon och bara njuta av att jag är föräldraledig. Fick då tipset från min eminenta kollega Maria (som har skrivit en bok om korv och kan prata precis som Tabita och Gulletussan) att uppdatera bloggen som en rättrogen beende muslim (fem gånger om dagen, that is) för att få läsare.

Jag är ledsen, Maria, men jag kan redan nu säga att det kommer skita sig. Dels för att andra saker påkallar min uppmärksamhet, dels för att jag av hävd är en tjötröv och skriver alldeles för långt när jag väl skriver, så jag kommer helt enkelt inte ha ork till att skriva flera gånger på en dag. Men jag ska bli bättre på att uppdatera! Ska vi säga en gång om dagen i alla fall?

"Macken" 2009, eller Moskva 1964

2009-03-02T21:07:00.007+01:00

Var på Biltema idag. Skulle ha snökedjor. Vad ni gör: Åk inte dit. Åtminstone inte om ni vill ha snökedjor. Vill ni däremot se hur jag tror att Sovjetunionen fungerade så är det en utmärkt utflykt för en fältstudie.

Inköp till bilen är för mig ett nödvändigt ont. Inget jag på något sätt tycker är roligt. Det bästa är om det finns så lite som möjligt att välja på, så att jag vet att jag väljer rätt.
Snökedjor är nu lite svårare att köpa än spolarvätska. På Biltema finns sju olika sorters snökedjor. Ingen av dem verkar passa vår bils hjul. Däremot finns en sort som är helt slutsåld, som kanske kan passa, men det vet jag ju inte eftersom jag inte kan läsa på förpackningen.

Jag bestämmer mig för att gå till informationen.

Kvinnan bakom disken får vara anonym, men vi kan kalla henne Roy. Roy har precis avfärdat den föregående kundens fråga med ett surt "Det vet la inte jag", så jag har inga höga förväntningar på vårt lilla rendez-vous. Jag försöker förklara för henne att den typ av snökedja jag letar efter verkar inte finnas. Den påföljande dialogen är värdig Kafka.

Roy: Har du artikelnumret?
Jag: Nä, det är ju tomt på hyllan, så jag kollade inte. Men du kan inte söka på min däcksdimension och se om det är den så att jag vet om ni har något som passar min bil?
Roy: Har du artikelnumret?
Jag: Alltså, jag har just kollat därute och ...
Roy: Men med artikelnumret kan man kolla allt.
Jag: Som till exempel om de passar min bil?
Roy: Nä, men jag kan se om de finns inne.
Jag: Men, det är ju det dom inte gör.

Efter ytterligare lite dividerande går jag bort och kollar artikelnumret. Till min förvåning säger Roy att de aktuella snökedjorna finns inne (men jag vet fortfarande inte om de passar bilen). Hon tycker att jag ska gå ut i butiken igen och prata med "någon på bilavdelningen".
Så jag rullar ut med Simon i vagnen mot snökedjehyllan och träffar på nästa nobelpristagare på College of Biltema. Vi kan kalla honom Roger. Ännu en gång, en scen ur Processen, eller "Macken". Välj själv.

Jag: Jo, Roy i informationen säger att du kanske vet något om de här snökedjorna, att de kanske finns på lagret?
Roger: Ja, kanske. Men jag kan inte ta fram dom nu, för det står 30 pallar med grejer därute och jag kan inte gå igenom dom.

Här börjar yours truly bli en aning trött och irriterad.

Jag: Nähä. Så du är inte intresserad av att sälja snökedjor?
Roger: Jo, jo, men jag kan inte gå igenom pallarna nu.
Jag: Nähä. Du är alltså inte intresserad av att sälja snökedjor.
Roger: Jo, jo, det är jag. Men vi börjar packa ut nu och är väl klara på torsdag. Men ring och kolla i veckan om vi har hunnit få ut dom.

Här fanns, som ni förstår, en hel del andra frågor att ställa (som till exempel varför man inte kunde kolla var kedjorna stod just nu, eller varför det skulle ta fyra dagar att få ut 30 pallar varor), men jag orkade inte, utan släppte korgen med småprylar som jag stoppat på mig, gick med bestämda steg ut genom kassorna, och blev en smula förvånad över att inte Anders Eriksson och Jan Rippe satt där och flabbade åt mig.

Klev ut på Backaplan, men det kändes som Röda Torget för mer än 45 år sedan.

Mamma - en hyllning!

2009-02-27T14:13:00.003+01:00

Jovisst, detta låter som en sån där osund fixering som latinska män är ena hejare på, men så är icke fallet.
Efter att ha följt med Johannes klass till ishallen är jag bara så rasande impad av lärarkåren. För löner som väl är en 100-del av en direktörsbonus tar de hand om hela provkartan av socialt jobbigt beteende i sjuårsåldern: En som springer iväg strax innan bussen kommer, en som säger till sin kompis att han ska "mörda" honom, en som glömt skridskorna hemma, en som helt tokkoncentrerat sitter och borstar i gruset på hållplatsen. Och så vidare.
Det är, kort sagt, svårt att förstå hur man kan göra det utan att tappa tålamodet.
Samt att göra det på ett sätt som skulle ge Jan Björklund våta drömmar om Bräckeskolan i åratal framöver.
Det är när jag pratar lite med Johannes lärare Pia som jag också inser vilket jobb min mamma gjort genom åren. I 40 år har mamma gjort just detta, inte bara lärt ut Hallands floder och de fyra räknesätten, utan också tagit ett enormt stort socialt ansvar genom att helt enkelt ta små skitungar i örat när det behövs. Hon toppar just nu detta med att sortera bland bokstavskombinationerna i det som på min tid kallades för OBS-klass.
Så, morsan: Sträck på dig. Och gå i pension till hösten, det är du verkligen värd!

Idealister som behövs

2009-02-26T16:46:00.002+01:00

Ibland återfår man tron på mänskligheten. Som idag, när jag tog alla tre barnen för rutinkontroll av familjens (=min) ärftliga ögonsjukdom. På det enormt trista sjukhuset (som lite passande med tanke på de senaste dagarnas rojalistyra är uppkallat efter Drottning Silvia. Zåå trevlig, ja.) lyses tillvaron helt plötsligt upp av att två clowner passerar i korridoren.
Två lösnäsor, lite kul smink och ukulele. Mer behövs inte för att anspänningen ska släppa lite hos barnen.
Också kommer man ner i kafeterian. Där sitter folk från Sjöfartsmuseet och berättar med hjälp av hemsydda gosedjur om havets hemligheter, som musslor, krabbor och sjöhästar. Sjuka barn som antagligen ligger inne lite längre än vårt entimmesbesök tindrar med ögonen och de sjuksyrror som hängt med dem ner fascineras i lika hög grad över hur starkt det lim som musslor bildar när det sätter sig fast vid klippväggar är.
Det är mycket möjligt att dom här människorna får betalt, men för det första bryr jag mig inte omdet och för det andra är det säkert skitlöner det handlar om. Clownerna och tjejen från Sjöfartsmuseet var helt enkelt där därför att det var det rätta att göra: Att lysa upp tillvaron för de som tycker att det är skittåkigt att ligga på sjukhus.
Som sagt, tron på mänskligheten är återupprättad.

Vi ska alla den vägen vandra

2009-02-13T19:47:00.004+01:00

Det var väl bara en tidsfråga, men nu ligger jag här med 38,8 graders feber, hosta och snuva. Min ängel Anna kom hem tidigare från jobbet och tog över ruljansen vid lunchtid.

Roar mig med att gå igenom lite klipp på youtube tillsammans med Johannes och Frida (Galenskaparna och Papphammar - det finns inget som lite hederlig dratta-på-ändan-humor för att liva upp barn i alla åldrar) samt lyssnar på den eminenta poptrion Ben Folds Five och plattan Whatever And Ever Amen från mitten av nittiotalet. Rekommenderas.

Försöker också följa det senaste i bråket om Gömda och Liza Marklund i Aftonbladet och på Monica Antonssons blogg. Det är skönt att se att debattmönstret i infekterade frågor alltid följer samma mönster i Sverige: Konspirationstokar av alla de slag stöttar på båda håll och har på bara några veckor grävt skyttegravar så djupa att Saragassohavet framstår som en grund vattenpöl.

Nä, nu ska jag nog unna mig en Ipren till. Har fått ett litet fint tips idag om nya doseringar från en gammal god vän som jag litar på, för att prata med Peter LeMarcs ord. Det kanske inte blir det tyngsta drogpartyt på Hisingen ikväll, men det kan nog bli spännande ändå.

Kreativiteten är död

2009-02-12T15:51:00.003+01:00

Nu har jag byggt koja, ritat, föreslagit små turer i huset, små turer utanför huset, torkat snor, tagit febern, gett Alvedon (i munnen och rumpan), lagat pasta på höjden och längden och kommit fram till att någonstans går inte kreativitet och barnsjukdomar inte ihop. Kan någon hjälpa mig med att komma på fler saker att göra som måste göras inomhus av tre barn, en man och en temperatur på cirka 38,7 grader i genomsnitt?

En osund fixering

2009-02-11T12:11:00.003+01:00

Vad är det egentligen mellan små barn och toalettstolar?

Ettårige Simon är just nu i värsta pilleplockåldern, vilket innebär att allt man är rädd om måste förvaras högre än 1.10 meter upp. Det som man inte lyckas hålla från honom hamnar ofelaktigt i muggen. Alltså inte på muggen, utan i muggen. Efter att ha lyckats pilla ner valfri sak där står han länge, länge och tittar. Kommer man på honom tittar han upp, ler nöjt över sin bedrift och inväntar beröm ... som naturligtvis inte kommer.

Ni tror mig inte? Låt mig då presentera den fullständiga listan över vad jag plockat upp ur toastolen bara under det senaste dygnet:

Toapappersrullen (en klassiker!)
En tom toapappersrulle som låg kvar och skräpade
En våg från barnens leksakskök
En strumpa (Simons egen som han just dragit av sig. Den andra var också på väg nerför Katlafallet, men jag kom stormande som en annan Jonathan Lejonhjärta i sista stund)
Legobitar (för cirka 20 minuter sedan)

Det intressanta i sammanhanget är att när jag försöker få lilleman att använda toastolen till det den är avsedd för, springer han bara därifrån. Jag får väl läsa bruksanvisningen för honom.
Risken är väl bara att den hamnar i vattnet den med. Nu kommer han gåendes med ett block med post-it-lappar,

Jag tror jag vet vart han ska ta dem. Måste sluta skriva nu!

En sjuk femåring

2009-02-10T19:03:00.003+01:00

På sin femårsdag blir Frida, först uppvaktad, sedan ledsen, därefter sjuk. Hosta och rejäl feber bådar inte gott för resten av veckan. Men vi fick ändå en fin dag med utflykt och fika utomhus på klassisk mark: Ragnhildsholmen, föregångaren till Bohus fästning längst norrut på Hisingen.

Kom att tänka på Loudon Wainwrights fantastiska låt "Five years old", där han sjunger till dottern (ja, han är idag nog mer känd för sina barn, Martha och Rufus). Låten är skriven som ett brev till Martha ("Happy birthday Martha, happy birthday, birthday girl") där Loudon beskriver hur ledsen han är att han inte kan komma på hennes födelsedag. En textrad sitter extra hårt i minnet, eftersom den säger exakt hur mycket man vill kompensera sina barn när man inte kan vara nära dem: "I hope you get all the gifts you wanted, on your special day. The pet store was all out of ponies, maybe next birthday".

Känslan när barnen blir sjuka är närbesläktad. Man försöker ta ner månen på alla sätt man kan. I mitt fall genom att göra så Frida kan se på TV och film i sin säng. Det är kanske inte som en häst, men det är det hon vill ha mest av allt just nu, femåringen.

Vilket anfall!

2009-02-09T13:37:00.002+01:00

Jaha, första dagen på sportlovet, men sporten tar inte lov. Åtminstone inte Sveriges vackraste förening, Örgryte IS, som passar på att presentera nyförvärvet Alvaro Santos. Sitter som en sportkeps.

Det kan nog bli så att den pappaledige äskar om ledighet till den 5 april, då de rödblå eleganterna är tillbaks i finrummet, på en ny arena och mot de grönsvarta elefanterna får en flygande start på återkomsten i Allsvenskan!

Gudrun har rätt till hälften

2009-02-06T14:42:00.003+01:00

Simons sjuka kanske är en örininlammation. Hursomhelst har han skrikit konstant i en knapp timme nu sedan han vaknade. Hade inte Anna kommit hem för fem minuter sedan vet jag inte vad som hade hänt.

För det är ju så, att ha små barn är det bästa OCH det svåraste som finns. I de flesta normala fall kan man förutse och i viss mån styra omgivningens reaktioner. Jag berömmer en kollega - jag får ett leende tillbaks. Jag blir arg på min fru - hon skriker tillbaks. Men riktigt små barn är, som jänkarna säger, i en helt annan bollpark. Jag kan trösta, han skriker. Jag kan klappa honom, han skriker. Jag kan sjunga för honom, han skriker (tja, kanske inte såååå konstigt). Till slut tar arsenalen slut och man står där och vill skrika, ruska, skälla, men gör givetvis inte det, så det får gå ut över någon annan istället. I det här fallet Johannes och Frida, som fick meningslöst skäll för att de inte kommer direkt när jag säger till dem.

Innerst inne är vi djur. Och jag tror inte det bara gäller män, sedan får Gudrun Schyman och gänget säga vad dom vill.

Dolly - en oväntad vän

2009-02-05T15:42:00.002+01:00

Jag vet, jag har brutit mot alla bloggares dödssynd. Jag har inte uppdaterat särskilt ofta på sista tiden. Försök själva med en febersjuk ettåring hemma och de berg av disk, stryktvätt och dammråttor som uppstår som en följd, så får ni se hur lätt det är!

Hursomhelst, jag kom i alla fall ut och tränade igår kväll. Att gå och gymma är verkligen inte särskilt roligt. Jag har alltid varit mer för sociala idrotter och att jaga efter en boll, men högerknät sätter i rätt stor utsträckning stopp för allt sånt. Så jag gymmar, men då måste jag ha sällskap. Oftast bli det min bror, men om inte han finns till hands så måste Ipoden med. Igår hade jag laddat in ett helt gäng med Dolly Parton-låtar och de visade sig oväntat nog otroligt peppande. Särskilt då de tidigare country- och bluegrasshitsen. Texterna är ju i countryskolan, långsamt berättande, vilket tar bort uppmärksamheten från den sega klockan på löpbandet och desutom finns ett driv i rytmen som eldar på.

Så nu sitter jag här och är, högst oväntat, Dolly-fan. You go, girl!

Heaven and hell

2009-02-03T15:18:00.002+01:00

Simon är febrig, snorig, grinig och vill inte ha någon mat. Johannes, däremot, har just (efter en månads konstant tjat) fått sitt MarioKart med posten.

Total lycka kontra avgrundsmisär. Och mitt emellan sitter Frida och jag och filosoferar över en kaffe och ett glas mjölk.

Simon, le sous-chèf

2009-01-29T13:07:00.002+01:00

Lunchens makaroner ligger till en tredjedel i magen, till en tredjedel i hakklappen och till en tredjedel på golvet.

Simon har alltså kvalificerat sig för att jobba i Lundbys centralkök!

Bara i Göteborg

2009-01-29T12:57:00.002+01:00

Kakel är bra för akustiken. Åtminstone om man vill höra mycket. Och mycket får man också höra i omklädningen till Fridas simskola på Lundbybadet. När jag är på väg ut med Simon hör jag bekanta toner som visslas av en man i min egen ålder. Känner igen låten, men kan inte riktigt placera den.

Da-da-da-da, da-da-da-da, da- .... Nej.

Tar en promenad med Simon i kvarteren bakom gamla Lundby gymnasium och någonstans på Blackegatan kommer jag på vilken låt det är. Inser samtidigt att det bara är i Göteborg som en man i 35-årsåldern skulle kunna vissla Lasse Dahlqvists Jolly Bob från Aberdeen. Och det är bara här en man i samma ålder skulle känna igen den.

Och runt omkring satt stuvarna och sjöng och klappa takten!

Snuskspaghetti ger kortare köer?

2009-01-28T15:15:00.003+01:00

Golvdoppad pasta är det senaste, allt enligt GP. Snuskspaghettin kan ha hamnat i Fridas och Johannes skolmatsportioner. Att storköket i Lundby skulle behöva "se över rutinerna" som det brukar heta var kanske inte helt oväntat, med tanke på hur planeringen emellanåt har varit (en gång skulle Fridas avdelning få korv med mos. Moset kom 11.00, korven 11.45. Dagisversionen av förrätt och varmrätt).

Men det här sticker ju ändå ut en aning, kan man väl säga. Jaja, man får se det positivt: Nu kanske köerna till stadsdelens dagis minskar, så att Simon lättare får en plats?

Len som en barnrumpa

2009-01-26T12:31:00.006+01:00

Anna och jag i hallen hemma före avfärd mot ödemarken. En hipp sminkös och hennes nya kärlek: en svettig dansbandsmusiker.

Efter att inte ha rakat mig sedan julafton var det dags idag.
Eller ja, jag påbörjade barberingen redan i lördags då jag snidade ut en juste 70-talslook till Marias och Henriks 70-års fest (35+35) ute i Bolåsa strax utanför Mölnlycke. Känns lite konstigt att vara slät igen, just som börjat vänja sig vid att ha en risbuske på hakan.

Hursomhelst, festen var hur lyckad som helst och alla hade satsat ordentligt på utklädnaden. Vi spelade också med coverbandet KAZZ och det blev väl någon sorts succé, även om min hals inte var den bästa för kvällen. Barnen roade sig hos farmor och farfar och det var en skön känsla när vi ringde morgonen därpå och min mamma med stor lättnad konstaterade att Simon sovit hela natten.

Coverbandet Kazz får spela ABBA för en kväll. Från vänster: Richard (Björn), Henrik (Agnetha), Niklas (Annifrid) och Calle (Benny).

Onödigt vetande om skägg

1. Att "Barbarossa" betyder rödskägg är väl känt. Men visste du att "Barbapapa" betyder pappas skägg (barbe á papa) eller spunnet socker på franska? Därav har den kända barnboksfiguren fått sitt namn.

2. Man kan tycka att mitt skägg ser bedrövligt ut. Det är inget mot hur en annan berömd musiker (hmmm ...) , nämligen Chopin, brukade raka sig. Han hade helskägg - i halva ansiktet, närmare bestämt den halva som han vände mot publiken under pianokonserterna.

Apropå mat

2009-01-22T22:15:00.003+01:00

Så här glad kan man bli när man får testa att äta själv:

Men då kan det också se ut såhär under bordet:

Frida och Johannes är tyvärr inga goda föredömen på området. I förra veckan fick de för sig att de skulle äta i vår garderob/städskåp i matsalen:

Är det möjligen detta som kallas gammal skåpmat? Notera också den obscent stora högen med kexchoklad. Ett resultat av en stjärnvinst på Liseberg i december. 2 kg lär räcka förbi sportlovet ...

Det sket sig!

2009-01-22T22:12:00.003+01:00

Coop tar alla mina pengar

2009-01-22T15:44:00.003+01:00

Sitter och gör middagsplaneringen för nästa vecka och både av rent ekonomiska skäl, men också lite för utmaningens skull, försöker jag få till en handlingslista som ska sluta under 1.000 kronor. Trenden går åt rätt håll: För två veckor sedan slutade notan på 1.300 kronor och förra veckan på 1.045.

Problemet är bara att de uppbyggda förråden i frys och skafferi töms i oroväckande snabb takt. Matpriserna har antingen stigit kraftigt de senaste månaderna, eller också handlar vi på fel ställe (Coop Forum Backaplan). Nåväl, jag ger mig ändå ut på en resa till Hisingens hjärta under kvällen. Önska mig lycka till, kära läsare.

P.S.
En kollega till mig försökte i höstas under en månad leva på 1.000 kronor vilket han dokumenterade i en blogg (som du hittar här). Tusen spänn på en månad, alltså. Det är vad det kostar för en trebarnsfamilj att gå upp på morgonen. Kollegan har också jobbat som pokerredaktör. Kanske skulle ta lite tips från honom för att dryga ut inkomsterna lite?
D.S.

Vinter?

2009-01-20T16:27:00.003+01:00

Grådask, plusgrader och - fågelsång. Känns mer som en sen marsdag än 20 januari. Hej, mitt vinterland! Vart tog du vägen?

Men barnen är nöjda ändå. Dom vet ju inte annat, har knappt upplevt snövintrar annat än vid enstaka tillfällen. Frida och Johannes cyklar ikapp runt Krokängsparken, Frida vill vara först men misslyckas och bryter ihop och kommer knappt igen. Simon får testa på att gunga medan storasyskonen klättrar upp i ett högt träd och Frida tar revansch på Johannes genom att helt sonika tränga sig före när de ska ner så att han åker i backen. Pappa får ta till uppfostrande metoder ("Säg förlåt nu!" Antagligen helt värdelöst om man frågar barnpsykologer).

Man kan tycka att när idrottsmän säger att det är själva tävlandet som är skoj låter det som en klyscha. Men det måste vara sant. Eftersom det inte alls är intressant för Frida att vara etta på cykeln när hon väl får chansen när Johannes gör något annat. Utan bara när det verkligen är tävling på riktigt.

Vi skyndar oss hem när regnet kommer. Tjugo meter hemifrån går det över i snö. Kung Bore har inte gett upp än. Men han är kraftigt försvagad. Klimatförgiftad, kanske.

Digitala favoriter

2009-01-19T16:24:00.002+01:00

Språket utvecklas ständigt.

En tromb drar in i hemmet, kräver mellanmål och spelar TV-spel en stund. När två av trombligans medlemmar (grannbarnen) lämnat huset står en utsjasad pappa och torkar upp bland mjölk, clementinskal och limpsmulor. Jag frågar dottern om det varit roligt. Hjätat smälter nästan av svaret.

"Pappa, Albin och Signe är favoriter". Nämen lilla snuttan, vad fint, å vilken varm och känslig människa du kommer att utvecklas till, empatisk, med en vacker själ och ...

Vänta nu.

"Vad menar du med favoriter" frågar jag något misstänksam. Cynikern i mig får alltid en andra chans. För även om barnen trivs extra bra med Albin och Signe är det något som inte stämmer.

"Dom är det, pappa. Favoriter." Hon nickar mot TV-skärmen.

På Wii:t kan man skapa sina egna figurer, som man sedan kan göra till - just det: favoriter. Det är det min empatiska lilla fina flicka hjälpt grannbarnen med.

För mig är favoriter fortfarande ett uttryck för någon man tycker extra bra om, eller möjligen någon sorts glass från GB.

Men så hade jag bara en Commodore 64 när jag var liten också!

Dagismisslyckandet

2009-01-15T13:28:00.007+01:00

Gårdagens debattinlägg i GP från 21 stadsdelschefer om dagisköerna fick givetvis mothugg i dagens tidning. Det är såklart intressant att tidningen pratar med de drabbade, men jag tycker att god journalistik hade gått hårdare fram mot de ansvariga. Det finns hur många ingångar som helst på ämnet, till exempel att:

- Politikerna och förvaltningarna i Göteborg tänjer på skollagens skrivelser till det yttersta. Till exempel att barn ska erbjudas plats så nära hemmet som möjligt (2:a kapitlet, paragraf 8) men med ett beaktande av att använda lokalerna så effektivt som möjligt. Det beaktandet är nu upphöjt till norm, eftersom man måste acceptera plats varsomhelst i stadsdelen för att få förtur i kön (en i sig horribel konstruktion).

- Förkortandet av köerna främst betalats av barnen. Från grupper av 15-17 barn för några år sedan har man på många håll gått till grupper på 22-23 barn. På Fridas dagis pratas det nu om ännu större grupper. Trots att skollagen säger att "barngrupperna ska ha en lämplig sammansättning och storlek" (2:a kapitlet, paragraf 3).

- En av kommunallagens viktigaste principer – att kommuninnevånarna ska behandlas lika – fullständigt mosas genom stadsdelsförvaltningarnas olika goda förmåga att ta hand om dagisköerna.

- Det nuvarande systemet främst bidrar till ett ökat myglande eftersom många söker plats mycket tidigare än man behöver den, för att komma in i systemet och sätta press på förvaltningen. Vilket ökar köerna och minskar förtroendet för kommunen.

- Slutligen kan man ju fråga sig varför 21 kommunala tjänstemän, som ska vara opolitiska, går ut och så tydligt försvarar det som är frukten av politiska beslut?

Inte underligt att Skolverket gång på gång ställer kommunen i skamvrån. Men det verkar ju inte räcka. Dags att plocka fram rottingen och rumpa upp de ansvariga ordentligt!

Existensiell simskola

2009-01-14T19:31:00.003+01:00

Johannes simskola blir rena grannyran. Johannes lyser upp när granntjejen Linnéa har hamnat i samma grupp och presterar grymmesimning av bara farten. Jag och Linneas mamma Emma konstaterar glatt att vi lätt kan fixa till samåkning, vilket alltid gör livet enklare.

I omklädningen efteråt träffar jag på min gamla granne från radhuset i Torslanda, Patrik, som är där med sin dotter. Och på en sekund öppnar sig en bro över årtiondena och jag minns min simskola och till och med vad min lärare hette (Andrej). Jag kommer ihåg när jag tog guldgrodan och första gången jag kokade kaffe. Jag och Patrik snackar lite om hur läget är medan vi försöker få våra telningar att ta på sig kläderna. Han hinner först och vi konstaterar glatt att vi lär ses på onsdagseftermiddagarna framöver. När omklädningsrummet är tomt hamnar jag i funderingar om Johannes och Linnéa kommer att ses på badet om 30 år också? Om de kommer att prata om sina respektive barn? Oroa sig över att de inte ska kunna simma ordentligt till denna sommaren heller, tjata på dem om att duscha ordentligt och belåtet rufsa dem i håret när de klarat nästan en hel längd utan dyna?

The cable guy!

2009-01-14T11:59:00.007+01:00

Innan vi flyttade till vårt gamla sletna hus för drygt fem år sedan läste jag böcker, lyssnade på musik, såg på film och hade haft 2:a i slöjd på högstadiet. Jag har aldrig haft något behov av att definiera mig som något, men OK, etiketten "intellektuell" alternativt "ohändig" hade funkat.

Att gå in i huset blev för mig som att gå in i garderoben för Narnia-barnen. In gick en kille som inte visste vad som var fram och bak på en hammare och ut kom en ... hantverkare? Det är i alla fall så jag känner mig efter att ha ägnat gårdagkvällen åt att borra i bjälklag och koppla ihop ett nätverk för den nyinstallerade kabel-tv:n. Tyvärr blev jag också direkt hängande fram Conan O'Brien på TV4+ och somnade sent. Känns som om det inte blir så mycket tid för hantverkande över de kommande veckorna.

För att travestera en av västvärldens största tänkare, Cosmo Kramer: "Niklas gonna be a cable boy!"

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

2009-01-13T19:24:00.005+01:00

... men vi har tre sockerdopade barn istället!

Änna göttebosskt!

2009-01-13T11:07:00.009+01:00

Råkyla från älven, Masthuggskyrkans torn insvept i dimma, unga brunspräckliga fiskmåsar i vattnet och som krona på verket en riktigt go gubbe. Jag ska bara lära honom att säga "tjôta", "tjomme" och "Göran Johansson" så kommer han få sitt medborgarskap i den goa staden Göteborg vid en ceremoni på Börsen den 6 juni.

Finare kan det inte bli för en Hisingsbo.

Ett fall för Trossen?

2009-01-12T18:14:00.004+01:00

Så här spännande kan det vara att gå på måndagspromenad vid Eriksbergskajen. Jag och Simon gick förbi båten strax innan GP:s bild togs, då sjöpolisen var på plats. En pikant detalj i sammanhanget är att båtens ägare uppenbarligen är medlem i Sjöräddningssällskapet, de senaste två årens medlemsdekaler har suttit på en av ventilerna. Man kommer inte undan jobbet någonstans ...

Simon var dock mer intresserad av Stenas rorofartyg på andra sidan älven. Klok pojk.

Bilen full med mjöl?

2009-01-11T17:16:00.004+01:00

En dag ska jag berätta för barnen om när deras farmor och farfar lastade 245:an full med mjöl, socker och margarin några mil norr om Strömstad. En gång varje år. Det var tider det.

Sitter nämligen och bokar skidskola inför resan till Trysil i mars. Kostar 990 norska kronor per barn för 1,5 timmar x 5 dagar. Det är nu en evighet sedan som den svenska kronan var mer värd än den norska och jag har en känsla av att om vi inte förbereder all mat i Big Pack-lådor före avfärd till den sista sovjetstaten, kommer Strömstadspolisen att ställa upp vägspärrar på Svinesundsbron för att hindra oss att komma tillbaka som utfattiga flyktingar i Sverige.

Tur i oturen ändå att skidresan inte går till danska Himmelsbjerget. Medan norska kronor fortfarande går att få till den facila kursen av 1,15 SEK, går den danska loss på hela 1,46 SEK, enligt Forex.

Vi kommer i alla fall strunta i mjölet och margarinet!

Stjärnor på is

2009-01-11T17:08:00.005+01:00

Frida och Johannes blir allt bättre på skridskor. Dagens "träning" i Rambergsrinken var riktigt mysig. Inte många sura miner och de som blev lättades snabbt upp med en banan och lite dricka. Efter en stund blev det väl kanske mer stjärtar på is än stjärnor på is, men det är gott tåga i barnen, för att ta till en något sliten femtitalsklyscha.

Anna och jag passade på att leka isdans. TV4 ska skapa en ny serie enbart för oss: Nollor på is.

Efter skridskoåkningen blev det våfflor med barnens farmor och farfar, som passat Simon under tiden. Härligt.

Om du får oväntat gott om tid över

2009-01-09T15:01:00.003+01:00

Jobbets automatkaffe kan ta sig nånstans!

Säg hej till publiken!

2009-01-09T14:42:00.007+01:00

10,5 kilogram ettåring. Nyss invägd på BVC. Glad som en speleman för det mesta. Dagens minuspost var den tredje delen i trilogin multivaccination, men Simon tog det med jämnmod. Måtte han inte bli som sin pappa, som svimmar så fort ordet synål nämns.

Hjältinnan för dagen är ändå snart-femåringen Frida. När pappa strax före lunch fick ett telefonsamtal glömde han bort de två barnen och maten. Återkommer fem minuter senare till en halväten tallrik barnmat och en storasyster som säger: "Jag kan mata Simon". Knappt ett litet spaghettistrå var spillt och lillebror synnerligen nöjd. Samtidigt hade Frida också pillat ut sin egen mat ur micron och börjat äta.

Känns naturligtvis bra, men ändå lite läskigt. Hur tror ni det är att bli omkörd av sitt barn i ämnet multitasking redan nu?

Jahapp. Jorå. Jajamen.

2009-01-08T15:18:00.000+01:00

... nu har du ju inlett din tredje pappaledighet på allvar och visst ska du ha något att göra nu när du är hemma och lilleman sover och dom andra sköter sig själva och det är väl trist att det mest är en massa tjejer hemma och varför inte ta och börja blogga?

1. Att "pappaledig" slutar på "ledig" är det största svindleriet sedan holländarna köpte Manhattan av indianerna för några glaspärlor.

2. Att det mest är tjejer hemma i övrigt ser jag inte som något större problem. Det är faktiskt lite lustigt. När man var runt 20 ville alla ens kompisar alltid ut och träffa tjejer. I 35-årsåldern (jaja, 36 om det ska vara så jävla noga) så tycks behovet av att ses i homogena könsmiljöer (så kallade homogenusmiljöer) större än någonsin tidigare. Har aldrig förstått varför.

3. Men OK då. Kan Plura,Blondinbella, Linda Skugge och resten av Sveriges befolkning så kan väl jag. Jag bloggar, alltså finns jag!