Mamma - en hyllning!

Jovisst, detta låter som en sån där osund fixering som latinska män är ena hejare på, men så är icke fallet.
Efter att ha följt med Johannes klass till ishallen är jag bara så rasande impad av lärarkåren. För löner som väl är en 100-del av en direktörsbonus tar de hand om hela provkartan av socialt jobbigt beteende i sjuårsåldern: En som springer iväg strax innan bussen kommer, en som säger till sin kompis att han ska "mörda" honom, en som glömt skridskorna hemma, en som helt tokkoncentrerat sitter och borstar i gruset på hållplatsen. Och så vidare.
Det är, kort sagt, svårt att förstå hur man kan göra det utan att tappa tålamodet.
Samt att göra det på ett sätt som skulle ge Jan Björklund våta drömmar om Bräckeskolan i åratal framöver.
Det är när jag pratar lite med Johannes lärare Pia som jag också inser vilket jobb min mamma gjort genom åren. I 40 år har mamma gjort just detta, inte bara lärt ut Hallands floder och de fyra räknesätten, utan också tagit ett enormt stort socialt ansvar genom att helt enkelt ta små skitungar i örat när det behövs. Hon toppar just nu detta med att sortera bland bokstavskombinationerna i det som på min tid kallades för OBS-klass.
Så, morsan: Sträck på dig. Och gå i pension till hösten, det är du verkligen värd!

Idealister som behövs

Ibland återfår man tron på mänskligheten. Som idag, när jag tog alla tre barnen för rutinkontroll av familjens (=min) ärftliga ögonsjukdom. På det enormt trista sjukhuset (som lite passande med tanke på de senaste dagarnas rojalistyra är uppkallat efter Drottning Silvia. Zåå trevlig, ja.) lyses tillvaron helt plötsligt upp av att två clowner passerar i korridoren.
Två lösnäsor, lite kul smink och ukulele. Mer behövs inte för att anspänningen ska släppa lite hos barnen.
Också kommer man ner i kafeterian. Där sitter folk från Sjöfartsmuseet och berättar med hjälp av hemsydda gosedjur om havets hemligheter, som musslor, krabbor och sjöhästar. Sjuka barn som antagligen ligger inne lite längre än vårt entimmesbesök tindrar med ögonen och de sjuksyrror som hängt med dem ner fascineras i lika hög grad över hur starkt det lim som musslor bildar när det sätter sig fast vid klippväggar är.
Det är mycket möjligt att dom här människorna får betalt, men för det första bryr jag mig inte omdet och för det andra är det säkert skitlöner det handlar om. Clownerna och tjejen från Sjöfartsmuseet var helt enkelt där därför att det var det rätta att göra: Att lysa upp tillvaron för de som tycker att det är skittåkigt att ligga på sjukhus.
Som sagt, tron på mänskligheten är återupprättad.

Vi ska alla den vägen vandra

Det var väl bara en tidsfråga, men nu ligger jag här med 38,8 graders feber, hosta och snuva. Min ängel Anna kom hem tidigare från jobbet och tog över ruljansen vid lunchtid.

Roar mig med att gå igenom lite klipp på youtube tillsammans med Johannes och Frida (Galenskaparna och Papphammar - det finns inget som lite hederlig dratta-på-ändan-humor för att liva upp barn i alla åldrar) samt lyssnar på den eminenta poptrion Ben Folds Five och plattan Whatever And Ever Amen från mitten av nittiotalet. Rekommenderas.

Försöker också följa det senaste i bråket om Gömda och Liza Marklund i Aftonbladet och på Monica Antonssons blogg. Det är skönt att se att debattmönstret i infekterade frågor alltid följer samma mönster i Sverige: Konspirationstokar av alla de slag stöttar på båda håll och har på bara några veckor grävt skyttegravar så djupa att Saragassohavet framstår som en grund vattenpöl.

Nä, nu ska jag nog unna mig en Ipren till. Har fått ett litet fint tips idag om nya doseringar från en gammal god vän som jag litar på, för att prata med Peter LeMarcs ord. Det kanske inte blir det tyngsta drogpartyt på Hisingen ikväll, men det kan nog bli spännande ändå.

Kreativiteten är död

Nu har jag byggt koja, ritat, föreslagit små turer i huset, små turer utanför huset, torkat snor, tagit febern, gett Alvedon (i munnen och rumpan), lagat pasta på höjden och längden och kommit fram till att någonstans går inte kreativitet och barnsjukdomar inte ihop. Kan någon hjälpa mig med att komma på fler saker att göra som måste göras inomhus av tre barn, en man och en temperatur på cirka 38,7 grader i genomsnitt?

En osund fixering

Vad är det egentligen mellan små barn och toalettstolar?

Ettårige Simon är just nu i värsta pilleplockåldern, vilket innebär att allt man är rädd om måste förvaras högre än 1.10 meter upp. Det som man inte lyckas hålla från honom hamnar ofelaktigt i muggen. Alltså inte på muggen, utan i muggen. Efter att ha lyckats pilla ner valfri sak där står han länge, länge och tittar. Kommer man på honom tittar han upp, ler nöjt över sin bedrift och inväntar beröm ... som naturligtvis inte kommer.

Ni tror mig inte? Låt mig då presentera den fullständiga listan över vad jag plockat upp ur toastolen bara under det senaste dygnet:

1. Toapappersrullen (en klassiker!)
2. En tom toapappersrulle som låg kvar och skräpade
3. En våg från barnens leksakskök
4. En strumpa (Simons egen som han just dragit av sig. Den andra var också på väg nerför Katlafallet, men jag kom stormande som en annan Jonathan Lejonhjärta i sista stund)
5. Legobitar (för cirka 20 minuter sedan)

Det intressanta i sammanhanget är att när jag försöker få lilleman att använda toastolen till det den är avsedd för, springer han bara därifrån. Jag får väl läsa bruksanvisningen för honom.
Risken är väl bara att den hamnar i vattnet den med. Nu kommer han gåendes med ett block med post-it-lappar,

Jag tror jag vet vart han ska ta dem. Måste sluta skriva nu!

En sjuk femåring

På sin femårsdag blir Frida, först uppvaktad, sedan ledsen, därefter sjuk. Hosta och rejäl feber bådar inte gott för resten av veckan. Men vi fick ändå en fin dag med utflykt och fika utomhus på klassisk mark: Ragnhildsholmen, föregångaren till Bohus fästning längst norrut på Hisingen.

Kom att tänka på Loudon Wainwrights fantastiska låt "Five years old", där han sjunger till dottern (ja, han är idag nog mer känd för sina barn, Martha och Rufus). Låten är skriven som ett brev till Martha ("Happy birthday Martha, happy birthday, birthday girl") där Loudon beskriver hur ledsen han är att han inte kan komma på hennes födelsedag. En textrad sitter extra hårt i minnet, eftersom den säger exakt hur mycket man vill kompensera sina barn när man inte kan vara nära dem: "I hope you get all the gifts you wanted, on your special day. The pet store was all out of ponies, maybe next birthday".

Känslan när barnen blir sjuka är närbesläktad. Man försöker ta ner månen på alla sätt man kan. I mitt fall genom att göra så Frida kan se på TV och film i sin säng. Det är kanske inte som en häst, men det är det hon vill ha mest av allt just nu, femåringen.

Vilket anfall!

Jaha, första dagen på sportlovet, men sporten tar inte lov. Åtminstone inte Sveriges vackraste förening, Örgryte IS, som passar på att presentera nyförvärvet Alvaro Santos. Sitter som en sportkeps.

Det kan nog bli så att den pappaledige äskar om ledighet till den 5 april, då de rödblå eleganterna är tillbaks i finrummet, på en ny arena och mot de grönsvarta elefanterna får en flygande start på återkomsten i Allsvenskan!

Gudrun har rätt till hälften

Simons sjuka kanske är en örininlammation. Hursomhelst har han skrikit konstant i en knapp timme nu sedan han vaknade. Hade inte Anna kommit hem för fem minuter sedan vet jag inte vad som hade hänt.

För det är ju så, att ha små barn är det bästa OCH det svåraste som finns. I de flesta normala fall kan man förutse och i viss mån styra omgivningens reaktioner. Jag berömmer en kollega - jag får ett leende tillbaks. Jag blir arg på min fru - hon skriker tillbaks. Men riktigt små barn är, som jänkarna säger, i en helt annan bollpark. Jag kan trösta, han skriker. Jag kan klappa honom, han skriker. Jag kan sjunga för honom, han skriker (tja, kanske inte såååå konstigt). Till slut tar arsenalen slut och man står där och vill skrika, ruska, skälla, men gör givetvis inte det, så det får gå ut över någon annan istället. I det här fallet Johannes och Frida, som fick meningslöst skäll för att de inte kommer direkt när jag säger till dem.

Innerst inne är vi djur. Och jag tror inte det bara gäller män, sedan får Gudrun Schyman och gänget säga vad dom vill.

Dolly - en oväntad vän

Jag vet, jag har brutit mot alla bloggares dödssynd. Jag har inte uppdaterat särskilt ofta på sista tiden. Försök själva med en febersjuk ettåring hemma och de berg av disk, stryktvätt och dammråttor som uppstår som en följd, så får ni se hur lätt det är!

Hursomhelst, jag kom i alla fall ut och tränade igår kväll. Att gå och gymma är verkligen inte särskilt roligt. Jag har alltid varit mer för sociala idrotter och att jaga efter en boll, men högerknät sätter i rätt stor utsträckning stopp för allt sånt. Så jag gymmar, men då måste jag ha sällskap. Oftast bli det min bror, men om inte han finns till hands så måste Ipoden med. Igår hade jag laddat in ett helt gäng med Dolly Parton-låtar och de visade sig oväntat nog otroligt peppande. Särskilt då de tidigare country- och bluegrasshitsen. Texterna är ju i countryskolan, långsamt berättande, vilket tar bort uppmärksamheten från den sega klockan på löpbandet och desutom finns ett driv i rytmen som eldar på.

Så nu sitter jag här och är, högst oväntat, Dolly-fan. You go, girl!

Heaven and hell

Simon är febrig, snorig, grinig och vill inte ha någon mat. Johannes, däremot, har just (efter en månads konstant tjat) fått sitt MarioKart med posten.

Total lycka kontra avgrundsmisär. Och mitt emellan sitter Frida och jag och filosoferar över en kaffe och ett glas mjölk.